När man har svår ångest är det lätt att bli ganska självupptagen. Detta är sällan till fördel i våra relationer så om man själv är drabbad av ångest kan det vara bra att fundera lite över hur man uppfattas av andra.
Det kan också vara bra att vara medveten om att ångest kan visa sig som självupptagenhet när man möter en människa som verkar väldigt självupptagen. Kanske är det så att personen känner sig väldigt orolig?
Men varför hänger egentligen ångest och självupptagenhet ihop?
Ångest innebär uppmärksamhetskapning
Vid hög ångest aktiveras hot- och överlevnadssystem (amygdala, saliensnätverk). Uppmärksamheten snävas in mot ”Är jag i fara?”, ”Vad betyder det här för mig?”, ”Hur uppfattas jag?”.
Det leder till:
- Ökad självmonitorering
- Ökad tolkning av sociala signaler
- Minskad mental kapacitet för perspektivtagande
Detta kan yttra sig som:
- Att samtal återgår till den egna upplevelsen
- Att andras behov inte registreras
- Att relationen upplevs asymmetrisk
Utifrån känns det självupptaget. Inifrån är det ofta överaktiverat alarmsystem.
Självfokus är ett centralt ångestfenomen
Inom kognitiv teori är ökat självfokus en mekanism som vidmakthåller ångest. Personen är så upptagen av sin egen inre upplevelse att intresset för omvärlden minskar.
Det är alltså inte narcissistiskt självupptag – det är hotdriven självbevakning.
Emotionell smitta och relationsbalans
Att vara nära någon med hög ångest kan kännas dränerande.
- De behöver mycket reglering
- De söker försäkran
- De kan ha låg tolerans för andras komplexitet
Då uppstår lätt upplevelsen: “Det finns inget utrymme för mig.”
Det är en legitim reaktion.
Men ibland är det faktiskt självcentrering
Här behöver man vara nyanserad. Ångest kan också bli ett organiserande livscentrum där allt filtreras genom den egna oron. Om personen inte tar ansvar för sin reglering, inte visar nyfikenhet på andra och använder sin ångest som konstant tolkningsram – då blir det relationellt problematiskt.
Ångest förklarar beteenden. Den ursäktar dem inte automatiskt.